Verifiering krävs.

Jag tycker personligen att mina inlägg kommer i en relativt jämn och behaglig ström (och funderar på om de som gett mig klagomål är de som möjligtvis skulle behöva slita sig från datorn..?) men eftersom att jag gör allt för mina vänner (där menar jag främst Marta eftersom att detta är på hennes begäran) så gör jag nu ännu ett inlägg denna mörka afton. Trevligt eller bara oerhört irriterande, you'll be the judge, men eftersom att du nu läser detta får du nästan skylla dig själv. Jag blev oerhört rörd av Amanda-Mys senaste inlägg och kan inte sluta tänka på att vi aldrig mer kommer att gå i samma klass. Jag gråter inte, jag känner inte ens en tår i ögat (jag tror det har gått över den gränsen), jag känner bara någon slags tomhet. Aldrig mer, det är som att ligga på gräset med henne och titta på stjärnorna och fundera på frågorna som inte spelar någon roll, eller egentligen betyder allt. Allt. Det är extremt mycket och jag vet inte om jag förstår hur mycket det är. Rymden finns inte. Den är för stor, men är det då bara svart? Och svart kan det inte vara för det måste finnas något, inget är oändligt, det måste finnas någon slags skillnad. Rymden finns inte.

---

Djupa tankar åsido, jag spenderade denna kväll med Josse, Marta, Amanda-My och Johanna, även ett antal snickerskakor och scones fick hänga med. Jag och Johanna försökte oss på konsten att låta jätteglad utan att le och jag kan informera dig om att det är fullkomligt omöjligt. Då har du lärt dig något även idag.