En liten pojke i för stora skor säger "Ah, jag ska nog lyckas!"
Jag önskar att jag skulle kunna göra så, men tyvärr inte. Jag kan ännu inte intala mig själv sådant, men jag jobbar på det. Jag har fortfarande inte funnit någon ork att socialisera mig! Den saknas, tänk om den aldrig kommer? Jag köpte idag ett "10-i-ett"- block till skolan och är överlycklig för det. Hur pluggig kan man vara, jag skulle lika gärna kunna vara naturare. Men vad gör det mig, det är nog bara positivt, det kanske är mitt sanna jag. Och egentligen, varför skulle samhälls vara mindre pluggigt än natur, jag tror att jag intalar mig själv att de konstiga illusionerna som ploppar upp i mitt huvud egentligen stämmer. Och jag skrämmer mig själv med mina fördomar, jag borde sluta se folk för dess utseende och istället bara prata med dem. Jag finner mig själv ofta funderandes på lite djupare tankar och tror då själv att jag är en relativt djup person men inser snabbt att jag är en av de mest ytliga personer i min omgivning. Jag spenderar inte lång tid i ett rum innan jag bildat en uppfattning om varje person där, jag ändrar givetvis nästan alltid uppfattning efter en tid, men drar mig ofta undan från vissa personer så länge som möjligt. Eller, nej jag vet inte, det kanske var överdrivet, jag är nog inte så väldigt mycket värre än alla andra. Men jag bryr mig nog lite för mycket om vad folk tror om mig, det kanske är därför jag drar mig undan, för att inte verka som de som jag anser "annorlunda" eller överdrivna. Det får jag allt ta och sluta upp med!
Jag drömmer om att vara älskad men när jag är det vill jag inte vara det. Kanske vill jag bara ha uppskattning. Kanske vill jag bara ha något annorlunda. Kanske vet jag redan vad jag vill ha men är för feg för att ta det. Kanske räcker då inget annat till. Kanske är det omöjligt för mig att nöja mig med något relativt. Kanske är jag då redan förlorad.
Där kände jag mig som en förvirrad själ (och återigen kan jag inte bara lämna det sådär för då oroar jag mig för att du ska bilda fel uppfattning av mig?!), men jag tror att det är befriande på något sätt att skriva ned en del av vad man tänker, då kan man släppa det och tänka på något som ger något istället, typ mat och musik och fika och kaffe.
Sen kom jag på en sak, jag förklarar bara vad jag gör, då är jag väll ändå mig själv, det kan inte bara vara för att jag är ytlig eller? Jag är nog inte så ytlig ändå, jag kanske bara är lite övertydlig och smått fjortisaktig.
Jag jobbar på det, och det är inte för att jag vill förändra mig själv, det är för att jag vill bli en bättre människa så att jag kan sprida glädje och självförtroende till resten av befolkningen och så att jag kommer till någon vacker plats när jag dör.
(Hjälp, jag kommer att bli politiker.) (och hjälp igen, kan jag inte sluta störa mig på mig själv?!)
EY! vad är det för fel på naturare? ;)
