På tiden att sanningen kommer fram. Kallar du det vackert så är du blind.
Skulle vilja vara intressant och ha något vettigt att säga. Men det vore jobbigt att ha så mycket att skriva och jag tycker ändå om det mesta just nu. Eller nej egentligen inte, men det beror på sömnbrist och näsblod.
Jag skulle vilja bo på landet och äga två hästar en hund och en katt. Och gå något annat än samhälls, just nu vill jag falla ner i en sjukhussäng med ett brutet ben eller något så jag skulle ha en giltig ursäkt att komma ifrån.
Jag självplågade mig själv igår, helt sjukt egentligen, jag tänkte inte ens på det då, men kom på det idag. Så här var det (bara för att jag inte har något bättre att säga), klockan var väll runt 02.30 och jag kunde omöjligt sova. Sen känner jag ett senadrag krypa upp längst vänstra vaden. Min första instinkt är att sträcka ut benet så att smärtan går över. MEN SÅ hör jag mig själv tänka "Va fan, jag förtjänar lite smärta" och jag låter smärtan komma! Jag insåg alltså inte att jag tänkte detta då utan förstod det först idag strax innan lunch. Det börjar med senadrag, vem vet var det slutar? Nej okej, jag är rädd för blod och inte självmordsbenägen så det är nog lungt. Men ändå, jag skrämmer mig själv lite.
Och varför berättade jag det där? Sjukt onödigt. 
Sorgligt risig bild. Men jag hittar aldrig en mer passande; sömnlös, alldeles tårögd och bitter, en bild säger mer än tusen ord sägs det, och jag tror det är sant.
Lilla Ellen, Ellen lilla
Mycket slit och i där trilla
Nu vi positiv anda borde känna
Men jag antar att det bara vill sluta i att flänna
Därför ett snack vi imorgon ska ta
Du och jag inför framtiden "tralala"
Hoppas du inser denna viktiga fråga
Och jag förstår att det krävs mycket för att våga
Hoppas detta inte var en allt för stor plåga
